Sommaren är nästan slut. Sista solstrårar värmer mina kinder. Jag sörjer över dem, sörjer över de svåra val. Jag blev klar med min utbildning för 1,5 månad sen men fortfarande känner jag bara ångest när jag tänker på min framtid. Nästan som att jag har bara en månad kvar att leva. Sen är det tomt, svart. Jag är rädd att denna tomma intet ska dra mig ner, beserga. Jag måste vara stark.  Nu ska jag vara ledig. Fara och vandra berg under några dagar. Jag måske bara skriva klart min artikel. Jag är så lat och har otroligt stora problem att avsluta den. När jag försöker skriva den känns det som att jag har fejkat min utbildning och examensarbete (det har jag inte, men det känns så). Jag saknar ord när jag skriver. Ibland måste jag googla fram dem. Det känns inte bra. Förmodligen så är hälften av det jag skriver fel. Japp, sån är livet.

Jag står på vingliga ben. Även min svenska är vinglig, ovårdad. Ord som blev inte använda i flera år kommer nu till bruk. Jag vet inte om jag skriver rätt eller fel, men jag vet inte om det har en betydelse. Mina studentår tog slut för en månad sen. I Polen brukar många personer säga att studentår är de finaste. Svårt att hålla med, men det beror kanske på mig själv, min syn på livet. Jag kan hålla med att det fins en otrolig befrielse i att studera flera år utan att bekrymra sig över existens, framtid och ansvar för sitt liv. Det blir svårt först efteråt när flera frågor måste besvaras. Jag tror inte på mig själv. Jag tror inte att mina vingliga ben kommer att bära mig. Jag tror inte att jag har verktyg som kommer göra det möjligt för mig att hjälpa andra människor. Jag får ont i magen när jag tänker på Socialastyrelsen, alla frågetecken, mina nära och kära, allting som jag kommer att förlora om jag väljer Sverige. Jag får ont i magen när jag blir medveten om att min lägenhet slutar...