En början

Jag står på vingliga ben. Även min svenska är vinglig, ovårdad. Ord som blev inte använda i flera år kommer nu till bruk. Jag vet inte om jag skriver rätt eller fel, men jag vet inte om det har en betydelse.
Mina studentår tog slut för en månad sen. I Polen brukar många personer säga att studentår är de finaste. Svårt att hålla med, men det beror kanske på mig själv, min syn på livet. Jag kan hålla med att det fins en otrolig befrielse i att studera flera år utan att bekrymra sig över existens, framtid och ansvar för sitt liv. Det blir svårt först efteråt när flera frågor måste besvaras.
Jag tror inte på mig själv. Jag tror inte att mina vingliga ben kommer att bära mig. Jag tror inte att jag har verktyg som kommer göra det möjligt för mig att hjälpa andra människor. Jag får ont i magen när jag tänker på Socialastyrelsen, alla frågetecken, mina nära och kära, allting som jag kommer att förlora om jag väljer Sverige. Jag får ont i magen när jag blir medveten om att min lägenhet slutar vara min den 30 september. Jag får ont i magen för att jag vet att det fins ingen jag kan dela lägenhet med, det finns ingen trygghet någonstans.
Det är en mörk början med många ljusa möjligheter, en väg till frihet lika djup och skrämmande som havet. Kanske är det så att frihet är som syre, livsviktig och toxisk i stora halter. Jag andas frihet och det ger mig krypande panik. Det är svårt att använda sin frihet på en rätt sätt.