Jag trodde att jag kom till en beslut, jag trodde att det tunga lastet kommer att lyfta från mina axlar. Att jag har köpt mig tid. Men så är inte fallet. Alla tunga beslut brer sig ut på mig. Kladdar min hjärna och mina tankar.
Det värsta är ensamheten. Ensamheten i mina stora val, ensamheten i min letande, ensamheten i alla saker som ska göras. Det käns precis som när jag skulle börja plugga, fast värre.
Jag blir skrämn av hur nedstämd jag är. Hur otroligt ledsen. Hur liten och övergiven. Jag önskar att någon kunde ringa och fråga "Hej! Hur mår du?"
Men ingen ringer... Även när jag skriver till folk hur illa det är. Ingen frågar. Snart är det mitten av september. Snart fyller jag år. Hatar det för jag förlorar tid.
Jag gör ingenting under hela dagar. Ligger i soffan och tittar i taket. Men jag orkar inte göra meningsfulla saker. Orkar bara med meningslös trams.
Det värsta är ensamheten. Ensamheten i mina stora val, ensamheten i min letande, ensamheten i alla saker som ska göras. Det käns precis som när jag skulle börja plugga, fast värre.
Jag blir skrämn av hur nedstämd jag är. Hur otroligt ledsen. Hur liten och övergiven. Jag önskar att någon kunde ringa och fråga "Hej! Hur mår du?"
Men ingen ringer... Även när jag skriver till folk hur illa det är. Ingen frågar. Snart är det mitten av september. Snart fyller jag år. Hatar det för jag förlorar tid.
Jag gör ingenting under hela dagar. Ligger i soffan och tittar i taket. Men jag orkar inte göra meningsfulla saker. Orkar bara med meningslös trams.
Kommentarer
Skicka en kommentar